Nu blir det verkligen personligt. Och långläsning. Men det här inlägget är också en del av mitt eget sorgearbete. Jag hör till de som måste skriva av mig, det är som en form av meditation. Bilden ovan föreställer min mycket älskade, uppskattade, avhållne och gode vän Mikael Zielinski. Han använde den för jul/nyårskortet 2012. Ett bra exempel på att en bild kan säga många ord; nog ser ni att den här mannen var speciell? Bilden, som är tagen av Thomas Lingsell, är självklart ”stylad” av Mikael själv och ingick i ett på-nätet-reportage om Mikael. Det var ett stilporträtt av en högst originell personlighet.

Tillbaka till jul-nyårskorten, som i sig var ”konstprojekt”: Ingen gjorde så roliga julkort som Mikael! Alltid med sig själv som centralfigur, ofta med en filosofisk eller humoristisk poäng. Som det där inför 2010: inspirerat av tv-serien Mad Men, som naturligtvis snabbt blev en Zielinski-favorit – det där var ju hans värld, han var själv art director, och 60-talet var hans favoritperiod, i alla fall gällande Bond-filmer och ett visst stuk på möbler. Men nu blir det inga fler julkort eftersom Mikael lämnat oss för en egen plats i cyberspace. (Man kan också säga så här: om det så är tomt i brevlådan så är det fullt av goda minnen på den mentala hårddisken.)

Mycket sent samma kväll som Mikael Zielinski gick bort och i två dagar därefter satte jag mig och tittade på tv-serien Game of Thrones; det var helt i hans stil, i princip. Dvs det var en beprövad Zielinski-kod: titta på en tv-serie eller långfilm för att distraheras och skölja ur skallen. Kunde också vara frågan om att hänga med. Att ha koll var viktigt i vår relation, även om den långt ifrån handlade om så ytliga saker som att bara vara trendkänslig men i det fallet åtminstone två tre tangosteg före. Det handlade om känsla för tidsströmningar. Mikael var ”well connected” långt före så många av oss andra, i hans fall var det både ett understatement och en underdrift – ingen var så ständigt uppkopplad. På många sätt var hela han en think-tank. Ett besök i hans hjärna borde ha varit drömscenario för både forskare och trendspanare.

Här ovan syns Mikael i sin glans dagar, på vernissagefest på Fotografiska. Det var när den förtjusande fotografen David LaChapelle invigde sin utställning och Mikael blev kompis med Amanda Lepore. (Googla henom.) Situationen som sådan var inte ovanlig för en person som Mikael; han var som fisken i vattnet, som delfinerna i cirkuspoolen, som lippizanerna i manegen – it’s all about having fun and understand how to be part of a good show. Mikael, som faktiskt hade studerat performing arts, var en mycket bättre bit-player än en huvudrollsinnehavare. Han hade inte tålamod nog att spela en scen om och om igen. Annat var det på livets teaterscen, dessutom hade detta ovanliga ensambarn alltid huvudrollen i filmen om sitt eget liv. I sin professionella roll som art director (och senare creative director) var han helt annorlunda: ödmjuk, inlyssnande, lyhörd, tålmodig. Det lärde han sig under åren på Vogues art department. Där fick han jobb när han kom till New York 1983: han blev anställd efter ett enda möte med självaste Alexander Liberman, en legendar i stil- och magazine-history som hade ett känsligt publicistiskt öga för talanger. Den sorten som numera inte finns: idag handlar ”magazine-making” mycket sällan om tidningars hjärta och innehåll, nu är det istället räknenissar som styr. (Det där ska jag återkomma till en annan gång.)

Mikael gjorde alltså karriär på Vogue. Det är inte många svenskar som har den bedriften i sitt cv. Han lämnade tidningen när den numera välkända Anna Wintour blev chefredaktör. Mikael blev headhuntad för vidare uppgifter som art director, först hos Elizabeth Arden och sedan hos Liz Claiborne. Därefter följde den egna frilansverksamheten, med uppdrag för så olika kunder som Barbie/Mattel, Orrefors/Kosta Boda, Absolut Vodka, Bonniers Konsthall, Artek och Judiska Teatern. Värd att nämna är även logotypen för makeupmärket Face Stockholm.

Det var mode och magasinsvärlden som var vår gemensamma nämnare. Det var där igenom vi lärde känna varandra, men alldeles för sent. Första gången vi träffades var när en kaxig Mikael kom på besök hos mig på Damernas Världs redaktion; han var på väg mot New York och ville sälja in ett reportage om den cyniska skribenten Fran Lebowitz. Det tyckte jag var en bra idé, men det var inte upp till mig utan min dåvarande chefredaktör att okeja. Han tyckte nej tack. Mikael blev skitsur, gick hem, klippte ut vinjettbilden av mig och placerade den på sin speciella shit-list. Där fick jag sitta i många år, fram tills Mikael träffade min syster på en gemensam väns bröllop; de skulle skriva tal ihop och hade väldigt roligt.

Numera vet jag att det var min syster som indirekt blev limmet, hon visste att jag och Mikael passade varandra, och det insåg även Mikael efter det att vi träffades i New York då jag hade i uppdrag att uppsöka honom à propos ett reportage. Det blev ett mycket långt möte som slutade med att jag i gryningen körde hem en mycket berusad Mikael i taxi; in emellan slöt vi ett vänskapsförbund över väldigt många liter vin (och ett oändligt antal cigaretter). Att vara i vått som torrt. Vi utvecklade ett slags broderskap. Där vi förädlade vårt gemensamma intresse för ironi, fashion-gossip och stilteorier. Med mera. (Här ovan syns f.ö. Mikael med en annan mode-vän, Lars Nilsson, som också är väldigt bra på fashion-gossip.)

Vi hade mycket lika smak inom väldigt många områden. Eftersom vi också befann oss i samma yrkessfär skulle vi fungera som diskussionspartner och bollplank för varandra. Jag har därför deltagit i processen av både julkortens tillblivelse och varit testpanel för en massa andra projekt. Och Mikael var min bästa rådgivare ifråga om texter, bildval och bokprojekt. Vi hade också projekt tillsammans: det mest minnesvärda är dummyn till boken Kalsongen; en kort historia, där Mikael kom på den roliga idén att boken skulle förpackas som ett par kalsonger i en kartong och där innehållet skulle beskrivas på samma sätt som man ger tvättråd. Oerhört trist att ingen nappade! Det är nog den här sidan av Mikael som många aldrig såg; han var så genial och långt ifrån ytlig. (Här kommer jag nu på att om man är intresserad av vad Mikael höll på med så kan man fortfarande gå in på hans hemsida www.mtz.com )

Mikael var inte bara en av mina bästa vänner, han var också min ”technical support”. Den mannen kunde tala med datorer och mobiler! Inte nog med det: han hade displayen i minnet, vilket kunde konstateras efter många katastrof-samtal från mig – om han så satt på 1:ans buss kunde han direkt säga vilka knappar jag skulle trycka på. Han måste förresten ha varit en av Apples favoritkunder. Det var alltid det senaste som gällde. Jag känner på mig att när iPhone lanserades 2007 stod Mikael först på väntelistan. Han kunde säga som Oscar Wilde: Jag har så enkel smak, jag nöjer mig endast med det bästa. Det där gällde i hög grad hans egen garderob, där koden var ”less is not interesting”. Jag kommer aldrig att glömma när jag skulle hjälpa honom att ”rensa” inför flytten tillbaka till Stockholm och jag tyckte det räckte att behålla 10 likadana vita skjortor istället för säg 50 stycken. Ytterst motvilligt gick han med på utrensningen, men varenda gång han köpte en ny vit skjorta fick jag förstås veta det. Att jag kommenterade nästan alla slags nyinköp med frågan ”behöver du det?” var helt irrelevant. Men ibland kunde han faktiskt lyssna, och fråga ”är du sur”; det fanns bara ett svar – Yes, I’m sure. (Annars var kommentaren ”Mikael har alltid rätt” mer förekommande.) (Och här ovan syns Mikael festklädd i fluga, igen på Fotografiska. De unga damerna är min brorsdotter Anna och hennes kompis Caisa.)

Underbara, tokiga, snabbtänkta, roliga Mikael var ett absolut original på många sätt och vis. Det var också en stilfråga, och han förestod sin egen i det mesta från skjortor och kravatter till glasögon och drinkar. Favoritdrinken var en Zielinski: en–två delar avslagen grape tonic, fyra–fem delar Absolut klassisk ”vit” vodka och absolut inga isbitar. Helst serverat i highball-glas. Hemma hos mig hade han sitt eget drinkglas med måttangivelser. Nu gör jag en slutkläm med hjälp av Orson Welles: Style is knowing who you are, what you want to say, and not giving a damn. Det kunde Mikael ha sagt.

Egentligen hade jag tänkt att den här krönikan skulle handla om Nils Dardel och utställningen som nu går på Moderna Muséet. ”Den döende dandyn” råkade förresten vara Mikael Zielinskis favoritmålning: i utställningen visas fler förberedande skisser där det förekommer fler unga män runt dandyn, vilket förstås får konsthistoriker och teoretiker att fundera över Dardels sexualitet. Spelar roll? Han var en lysande kolorist och mycket skicklig tecknare. Utställningen Nils Dardel och den moderna tiden är alltså mycket sevärd, men jag personligen gillar inte att man visar färgglada målningar mot färgglada bakgrunder.

Skissen ovan föreställer hans dotter Ingrid som 13-åring. När jag tittar på den blir jag fascinerad över hur utseendet har ärvts vidare: de här dragen känner jag igen i Ingrids tvillingar Denise och Henry Unger, och faktiskt även i de två barn Henry fick med min kusin Louise. De där karakteristiska ansiktsdragen kommer från Nils Dardels fru Thora, och ”typen” finns med på många Dardel-bilder. Thora Dardel skrev boken Jag for till Paris, som är ett utmärkt lästips för den som vill fördjupa sig i den moderna tid både hon och Nils Dardel levde. Jag påstår glatt att det är ett slags svensk motsvarighet till Hemingways fina En fest för livet. Enjoy säger jag nu, och önskar skön sommar.