Det mystiska, smått hemliga porträttet ovan (foto Marcus Palmquist) föreställer Ann-Sofie Back, svensk modedesigner utbildad på både Beckmans skola och Central St Martins. Bilden är helt i stil med Ann-Sofies slutna och öppna förhållande till sin bransch. I sin design är hon både motsägelsefull och konsekvent; hon har sin egen stil, och hon är trogen sitt uttryck. Tittar aldrig åt sidorna, struntar fullkomligt i trender. Resultatet har kanske inte direkt renderat stora inkomster, däremot pressrosor och Ann-Sofie har prisats om och om igen av både Damernas Värld (Guldknappen 2007) och Elle (årets designer 2004 och 2013). Och nu kom jackpot – Torsten & Wanja Söderbergs pris, som delas ut på Röhsska museet i november. Det är första gången priset går till en svensk modedesigner. Jag säger inte bara bravo för det utan utdelar även ett JÄTTEGRATTIS till Ann-Sofie. Äntligen fick en riktigt egensinnig formgivare världens största designpris – det sista åsyftar prissumman på en miljon svenska kronor. Annars är det Nordens mest prestigefyllda designpris, där Mats Theselius, Gunilla Allard och Front märks bland de namnkunniga svenskarna.

Så här lyder prisnämndens motivering:Ann-Sofie Backs konstnärskap präglas av intuition och paradox. I en ständigt pågående kamp med det modesystem hon själv är en del av, har hon med obruten integritet utforskat vardagen och det socialt stereotypa. Med kontinuitet och bibehållen distans har hon med tiden fått belägg för hur man genom sin tro på en motståndets estetik skapar ett såväl kommersiellt som särpräglat mode. Så väl formulerat! Stämmer bra in på denna envisa käring mot strömmen, vilket ni kan konstatera genom att gå in på hennes hemsida: www.annsofieback.com

Och här kom en bild från vårkollektionen 2014, foto Anders Edström. Ovanligt gulligt. Vad jag gillar med Ann-Sofie är det motsträviga, ”motståndets estetik”, som säger en del om hennes humor. Hon har en nästan argsint humor. Vilket syns i de egna kollektionerna av märket Back. Som kreativ chef för H&M-ägda Cheap Monday visar hon sin kommersiella, perfektionistiska sida: hon är en jävel på att designa jeans. Det visade hon redan när hon gjorde jeans för Acne – den tajta passformen och de röda sömmarna var hennes idé. Nu var det tur att hon inte blev kvar där (det ville hon inte heller!), för hon måste få sätta sina egna ramar och ha sina egna idéer ifred. Nu undrar ni kanske vad jag har för förhållande till Ann-Sofie: Jag gillar hennes drive. Och jag gillar henne som person. Hon är ärlig, rättfram, osentimental – en riktig lilla My. Det tycker jag är oemotståndligt. Och det behövs i modebranschen.

Numera är det riktigt hett med modeutställningar, och hela tre stycken pågår här i Sverige. Holländska Iris van Herpens ”klädskulpturer” på Textilmuseet i Borås är förstås superintressant för den som gillar spektakulära, konstfulla uttryck. Affärsmässigt mode handlar det om på Kulturen i Lund, som ställer ut Gudrun Sjödén, idag landets mest framgångsrika designer. Det svenska står också i fokus på Svenskt mode 2000–2015 på Sven-Harrys konstmuseum. Det är faktiskt en rätt morsk utställning som gör sitt bästa för att förklara vad ”det svenska modeundret” består i, som bäst illustrerat under temat Ateljé i ett mindre rum där skapelser av bl.a. Sandra Backlund och Bea Szenfeld visas intill en ”bildvägg” med väldigt fina illustrationer av Stina Wirsén.

Bilden ovan visar en skjorta av Fifth Avenue Shoe Repair och en blus av AltewaiSaome som syns i det stora rummet på bottenvåningen. Att det är svårt att göra utställningar på Sven-Harrys syns i just det rummet, som på flera sätt är helt omöjligt för annat än meterhöga skulpturer (typ av Kajsa von Zeipel) på grund av takhöjden; man ska inte behöva ”bygga på höjden” för att ta in rummet, så här och nu undrar jag hur byggherren tänkte när den hallen kom till. Sammantaget är annars Svenskt mode 2000–2015 en riktigt bra utställning, som ger en helhetsbild av vilka designer som gjort och gör både kommersiellt (bärbart) och konstfullt (spektakulärt) mode i Sverige sedan mode blev mer tillgängligt allmängods – jag kan glatt påstå att det är en efterlängtad utställning i ett land som så länge haft ett styvmoderligt förhållande till ämnet. Varför tog det så lång tid? Jodå: jag vet att det gjorts flera modeutställningar, men den här är den första som visar på ökat självförtroende bland svenska modedesigner och som gör det bra. Katalogen är läsvärd, och filmerna som ligger på hemsidan www.svensktmode20002015.se är sevärda. Utställningen pågår till 31 augusti. Skynda dit!

Ovan syns tre exempel ur Leonard Kocics examenskollektion Reminiscençija på Beckmans. Foto Kristian Löveborg.

Någonstans i de här sammanhangen läser jag att Ann-Sofie Back sagt att Beckmans skolans modelinje tidigare präglades av ”ett märkligt modeförakt”, men att så är det inte längre: idag tas mode på allvar både på ett affärsmässigt, konstnärligt och teoretiskt sätt. Hm. Jag håller inte riktigt med. Vad jag såg hos merparten av årets 13 avgångselever var både alltför stor likriktning och någon sorts likgiltighet inför mode och form. Det fanns så få som utmärkte sig, efter kriteriet att mode får vara lustfyllt, lekfullt och användbart. (Jag hör till dem som tycker att just examenskollektioner på Beckmans måste uttrycka egensinne, det är s.a.s. den stora chansen att visa att man är sitt eget varumärke utan snedblickar på ”ikoner” som Margiela eller Rei Kawakubo.)

Nu fanns det STOR anledning att engagera sig i ämnet eftersom jag satt med i en liten jury som skulle välja kandidat för ett engångs-stipendium i designern Margareta Westbergs namn. Hon var en gudabenådad designer, och så var hon först med att göra tonårsmode här. Idén till stipendiet kom till spontant, och fick en relevans eftersom skolan firar 75-årsjubileum (den startades 1939 av reklammannen Anders Beckman & modetecknaren Göta Trägårdh, och var först i Sverige med att ha modedesign & modeillustration på schemat) och det därför fanns anledning att rikta in strålkastaren på mode. Margareta Westberg, som själv varit elev på skolan, undervisade i drapering 1995–2003 och var en betydelsefull mentor för många Beckmans-utbildade designer. Flera av dem finns representerade i utställningen Svenskt mode 2000–2015: Marina Kereklidou, Helena Hörstedt, Sandra Backlund, Bea Szenfeld, Nakkna, Blank, The Local Firm bl.a. och så Pär Engsheden som idag är lektor och handledare på skolan.

Här står lilla juryn till Margareta Westberg-stipendiet ”Stort A i Livet”: jag själv intill fint porträtt av Margareta, stipendiaten Leo, Marina Kereklidou, Margaretas dotter Gabriella Westberg samt Camilla Pontén, rektor på Tillskärarakademin.

Vi valde 21-årige Leonard Kocic med motiveringen: För utmärkt stark formkänsla, skickligt hantverk och sinne för proportioner i en examenskollektion som visar både helhetstänkande och har en hög modegrad. Här anas redan en stark karaktär och ett personligt uttryck som vi kommer att få se mera av. Letar ni på nätet hittar ni en intervju med Leonard: http://www.aftonbladet.se/theyouway/fashion-news/article18934847.ab

Vi var inte de enda som såg Leonard som begåvad och speciell: på skolavslutningen fick han stipendium av Svenska Moderådet; tidigare rektorn Tom Hedqvists stipendium; prisades av H&M samt Anders Beckmans döttrar – och några dagar innan fick han Bernadotte Art Award i kategorin design på hela 50.000 kr. Vi i vår lilla jury hoppas att Leonard använder ”grundplåten” till att söka inspiration utomlands och investera i en fin draperingsdocka. Han har så att säga ”framtiden för sig”, men lägg gärna namnet på minnet redan nu för jag tror han kommer att lämna avtryck på modets snåriga stigar.