Ni som känner mig vet att jag har ett ben vardera i två olika världar; den ena är modevärlden, den andra är möbel- och designvärlden. Nu sammanföll mötet mellan mina två världar i Stockholms Design Week. Modet ska jag återkomma till, här blir det en personlig rapport från Möbelmässan.

För min del började den egentligen med en VIP-träff som Lammhults hade i Stockholmsmässans nya, fräscha pressrum – som förstås är möblerad med Lammhultsmöbler. För första gången i sitt långa liv ser pressrummet ut som en internationell servicestation; puts väck är all svensk tristess och på-undantag-känsla, nu tror man nästan att man är i Milano. Vi var en naggande god liten skara som fick lyssna till Lammhults nya vd Lars Bülow (”himla bra & trevlig karl”), som berättade om företaget som startades 1945 av Edvin Ståhl. Vars spirituelle brorson Kenneth Ståhl senare formulerade Lammhults företagsfilosofi: ”Företagare eller företagsledning är den eller de som leder eller bestämmer vad företaget skall taga sig före. Man skall helst tänka före och efter – alltså företagsam före och eftertänksam efter. Man vill alltså helst se: en företänksam, företagsam företagsledning som väl leder vad man skall taga sig före. Man vill inte ha: en i efterhand eftertänksam eftertagsledare som skickligt leder vad man skall taga efter.”

Inte visste jag då, en vecka innan själva Möbelmässan, att de här raderna skulle bli så bra att bära i minnet. Med ett stadigt tag om lilla pallen Taburett, i nyproduktion efter Edvin Ståhls original från 1955, susade jag hem. Och tänkte att det här med att uppdatera en klassiker, det är den bästa sortens sustainism i möbelbranschen: likamed tänka före och efter …

Det skulle komma flera goda exempel på detta förhållningssätt på mässan. Så plötsligen föll Maarten van Severens slanka, minimalistiska lampa U-Line på plats som startvinjett för det här inlägget: lampan, som på flera sätt representerar det minimalistiska 1990-talet (med tillbakablickar mot 70-talet) produceras sedan 2011 med led-belysning av svenska Wästberg, en lycklig slump som initierades av CKR-trion (Claesson-Koivisto-Rune) efter det att de varit på en workshop hos tyska Vitra. Nu heter lampan w11, www.wastberg.se

Ett annat exempel på att ”gammal är äldst” syns i Bernard Schottlanders lampserie Mantis från 1951 (dcw.éditions, www.dcwe.fr); i fina små detaljer syns att Schottlander inspirerats av Calders mobiler. Att lamporna är en hit kan väl bevisas med att de är beställda till Louis Vuittons samtliga kontor ute i världen.

Men den mesta aha-upplevelsen kom i Blonds monter (www.blond.se) där fyra av de lampor som Gunnar Asplund ritade 1937 för Göteborgs Rådhus visades i nyproduktion och nu med led-belysning; när jag såg de ekollonfärgade vägglamporna GA4 i trycksvarvad aluminium kunde jag inte låta bli att utbrista: ”så även Arne Jacobsen lät sig inspireras av andra!” Men, kanske inte så konstigt: Asplund var ändock en av Nordens mest begåvade och stilbildande arkitekter just på 30-talet. Många är just 30-talsarkitekterna som fortfarande är stora förebilder för dagens formgivare – Alvar Aalto, Mies van der Rohe, Marcel Breuer, Eileen Gray, Le Corbusier/Charlotte Perriand. Småländska Blond (f.ö. ett av landets skickligaste lampföretag) fick uppdraget att nytillverka Asplunds lampor när restaureringen av den asplundska tillbyggnaden på rådhuset skedde 2012–2013; och så fint de skriver i katalogen – ”Därefter har vi fått äran att förvalta Gunnar Asplunds design, för framtida generationer att upptäcka”.

Ännu ett exempel på att ”det gamla är det nya svarta” syntes i Arteks monter där Ilmari Tapiovaaras möbelserie Kiki från 1960 skilde ut sig; så ultramodern kändes den. Och är ett bra exempel på att Artek egentligen är som bäst när de nytillverkar sina äldre bästsäljare och Aalto-klassiker.

De här ”modernistiska stråken” fanns på flera ställen, men kanske tydligast i Gunilla Allards nätta soffa och fåtölj Cajal för Lammhults. Den där ”outlinen” i stålrör ska efterlikna linjen av kajalpennan utmed ögat. Förstås är soffan & stolen ”kusiner” till Gunillas tidigare alster, som klassiska Cinema. www.lammhults.se

Stålrör inringade likt stängsel kombimöblerna Code 27 hos Blå Station, som företagschefen Johan Lindau själv (”kunde inte låta bli att sticka fingrarna i syltburken”) gjort i samarbete med Stefan Borselius; idén bygger på tre olika måttsystem, när tre delar sammanfogades blev det en soffa bred och lång som en säng, och de mjuka plymåerna gjorde den än mer inbjudande. Nu var det också så att Johan Lindaus döttrar efterlyste lite mer bekväma möbler än Blå Station annars gör: jag tror de får vad de önskade. Just den typen av möbler, alltså sängsofforna, ligger oerhört väl i tiden: man ska föreställa sig hela familjen sittliggande med varsin iPad i knäet, framkalla den bilden och inse att det är dagens sätt att umgås.

À propos stålrör och trender: hos Lammhult syntes en ovanligt snygg kombination (jag vägrar skriva ”kombo”, det låter så tonårsanalt!) av grålackat stål och mörkt chokladbrunt läder. I likhet med vissa internationella trendspanare tror jag på chokladbrunt skinn som trend, får också fin patina med tiden.

À propos detaljarbete: lindade med naturfärgat läder är handgreppen till de vinklade glasdörrarna i skåpen Frame som Anya Sebton & Eva Lilja Löwenhielm ritat för Asplund. Jag tänkte inte helt osökt på Tina Modottis snygga arkivskåp: det här är en värdig efterföljare man bra gärna kan tänka sig.

För mig innebär mässan mycket provsittande. En stol jag hade kunnat sitta i hela dagen var Mats Theselius Ingo hos Källemo; omisskännlig i stilen, men nu med inbyggt gung, en fin detalj var också skinnets råa insida som klär stolens utsida. Det finns väl knappt någon annan i Sverige (eller Norden, för den delen) som har ett så eget och egensinnigt formspråk som den mannen! (Jodå; Jonas Bohlin är också egensinnig och speciell, alltså finns det ”two of a kind”.)

En annan och yngre formgivare som håller på att utveckla en egen, sinnlig stil är skånska Lisa Hilland: efter mycket experimenterande med böjträ ”sitter” nu efter ett år Bow Chair hos Gemla som gjuten och har fått en gracil, rentav poetisk (och bekväm) uppföljare i soffan Bow, www.gemlaab.se. Nu ser ni att jag är lite lat och tycker att ni ska gå in på hemsidorna och se vad jag skriver om, förutom det som visas i bild… Och bilderna är f.ö. tagna av min kompis Olle Jo, grafisk formgivare som hjälpt till att utforma min hemsida.

En av de allmängiltiga grejerna med möbelmässan är att trendspanarna utser sina favoriter. Jag är inte sämre, eftersom jag bedriver min egen spaning. En av mina är mycket sympatiske och lågmälde skåningen Jonas Lindvall; jag förstår fortfarande inte varför en enda av inredningstidningarna valt honom till ”årets formgivare” flera gånger om. Förra året gjorde Jonas enligt mig en av de mest estetiskt tilltalande stolarna – som dessutom tilltalade sittfläsket! – i år hade den stolen (Hundranian hos Stolab) utvecklats och fått omfamnande ”armar”, och i de där karmarna/armstöden gavs en svävande grafisk rörelse som är både vacker och funktionell. Vackert så, eller ärligt talat ”så vackert” – där möttes form och funktion i en harmoni som sällan syns. www.stolab.se

Samma sorts harmoniska formspråk hittar jag i stolen Bistro, som Mattias Stenberg formgett för Olby Design och som i sin tur ingår i det företagets uppdatering. Jag gillar verkligen den stolen: den fångade mitt öga första gången jag såg den (på Formex-mässan, där Mattias som vinnare av Nova-priset hade en egen liten utställning), vilket för mig är en positiv markering. Det där är ett betydelsefullt tecken som skickar ut aha-signaler: jag är högst medveten om att jag är en både kritisk och sparsmakad betraktare, men det är just precis det som efter drygt tjugo års ganska så tränade ”design-beskådande” lärt mig att känna igen både det unika och det speciella – och att bli överraskad. Det var inte egentligen just den stolen som överraskade, det var formgivaren; jag har en stark känsla för att Mattias Stenberg är en formgivare vars namn ”alla” kommer att komma ihåg och känna till inom säg fem år – generationsvis är han en utmanare till Thomas Sandell, Thomas Eriksson och CKR-trion. Mark my words, skriver jag nu hur självsäkert som helst. www.olbydesign.se

Mattias Stenberg hade också en originell utemöbel hos Nola, bänken Plymå med ”mjuka” sittytor i ask och avställningsyta i kalksten. Här ser ni Mattias och Nolas skarpögda & företagssamma vd Agneta Stake sittande på bänken, som i alla fall jag skulle vilja se i våra stadsparker. www.nola.se

En rätt signifikativ förnyelse på mässan var det stora antalet välinredda montrar, vissa var minst lika trivsamma som sidorna i vissa tidningars inredningsreportage. Bland de snyggaste var Normann Copenhagens öppna rum med etage och Planoforms vardagsrum med nu så trendsäker soffsäng. Roligt var väggcollaget med mattprover hos 125-årsjubilerande Kasthall. En annan snygg ögonfångare var Strings blågråmålade monter stylad av skickliga inredningsstylisten Lotta Agaton; här följde man direkt upp det ”formspråk” som syns i annonserna, även de stilsatta av Lotta Agaton.

Det finns mycket, mycket mer att rapportera från möbelmässan, exempelvis det där som händer runt omkring & i periferin i form av prisutdelningar och andra festligheter, men jag tänker istället avsluta med motsatsen till trevliga mingel & snygga livskraftiga möbler – nämligen det som stör ögat.

Det är förstås så att alla möbelmässor måste visa ett brett utbud, så att alla smaker tillfredställs. I exempelvis Milano, där estetiken står högt i kurs i de allra flesta hallar, finns det en hall som skämtsamt kan kallas bling-bling-hallen: det är där allt storvulet, blänkande, vilt mönstrat, rikt ornamenterat visas – jag känner för den som jag känner för Versaces mode & tillbehör, dvs alldeles för mycket av det goda som gör ”ont i ögonen”. OK. Smaken är som baken, likamed delad. Men. Allt det där ”det var det jävligaste jag sett” är inte alls lika påtagligt på den svenska möbelmässan – men nog finns det. Som det här exemplet ovan: ett fototryck av rostiga väggar som stolklädsel. En fortsättning på det ”industriråa” eller shabby chica som lite för länge svämmat över framför allt i inredningstidningar, och som jag nu vill kalla dusty deco. Ja, jag vet, det finns en Stockholmsbutik med det namnet. Men det gör inte stilen och saken bättre, i alla fall inte i mina stilfascistiska ögon. Hm.