Jag har levt ett långt & passionerat yrkesliv med mode & design – allt sedan den dagen jag inte kom in på Beckmans skola utan istället gick en förberedande årskurs på Kursverksamhetens ”Grundskolan för konstnärlig utbildning”. Jag drömde om att bli porträttmålare eller art director. Jag blev varken eller – men jag är fortfarande duktig på att rita karikatyrer av kända som okända.

Det var den lyckosamma slumpen som avgjorde att jag så småningom skulle bli framgångsrik modejournalist. Vägen dit kantades av en hel del sidospår: jag gick på målarskola & extraknäckade som försäljare hos en av min mammas vänner som sålde plastblommor; jag var assistent till Ingeborg White på företaget ”Samverkan med färg” och lärde mig bära kläder till modefotograferingar & måla bakgrundsfonder; jag var assistent till en frilansande grafisk formgivare & gnuggade lettraset till inbjudningar – och via diverse kontakter fick jag sedan en anställningsintervju på Åhlén & Åkerlunds förlag. Då var jag definitivt inne på idén art director, men fick det bistra beskedet att eftersom jag (uppenbarligen) kunde teckna så borde jag inte bli ”en klisterprinsessa” – det var det man kallade flickor som arbetade med layout. Art director, AD, var då egentligen inte en titel som fanns på svenska; det hette layout-chef, och vägen dit var lång och långsam och hade inte riktigt den kreativa betydelse det har idag. Så jag fick jobb som assistent på fackavdelningen på tidningen Året Runt. Jag hade aldrig hört talas om tidningen, mina referensramar vad gällde tidningar utgick från vad min mamma läste – Jardin des Modes, Vogue, Femina, Damernas Värld och VeckoJournalen. Jag visste vem Alexander Liberman och Diana Vreeland var, men jag hade noll koll på Sven Broman som då var chefredaktör på Året Runt.

Jag lärde mig mycket om ”tidningsmakeri” på Året Runt, som exempelvis att ett nummer säljer om Lill-Babs sitter på omslaget liggande på ett virkat sängöverkast. (Jag var själv med och ”stylade” just det omslaget, tillsammans med fotografen Bosse Appeltofft. Vi skulle göra flera, lika bästsäljande, som innebar att Året Runt småningom fick en upplaga på 500 tusen ex.) Jag hade en fantastisk chef, fackredaktören Ingerlise Skjöldebrand, som gav mig många chanser (eftersom jag var en flitig & duktig assistent som ”levererade”) vilket bl.a. innebar att jag fick åka till Paris och ”bevaka” modevisningarna där. Ingerlise tog mig till en agent och fixade en dräkt från Daniel Hechter så jag skulle se representativ ut; men det var i jeans jag gjorde min entré på de parnasserna – jag var ung & vacker och kunde ställa mig in hos catwalk-fotograferna som tyckte jag var gullig som hade en Canon-Dial-kamera med mig i handväskan. Jag gjorde uppenbarligen ”bra ifrån mig”, så Ingerlise och Sven Broman tyckte att jag var värd ett bättre jobb än att sätta kattungar i keramikkärl eller att spruta olja på kanelbullar – och så fixade de att jag fick jobb som assistent på modeavdelningen på Damernas Värld. Dit kom jag 1970. And the rest is history, som det brukar heta.

Det var på DV som jag gjorde karriär. Där gick jag från att vara moderedaktör & stylist till att bli krönikör för spalten ”Det allra senaste”, och så blev jag ”världsberömd” i Sverige. Det höll jag på med i nästan 20 år, fram tills veckotidningen blev månadstidning 1990. Jag sa helt enkelt upp mig på förlaget, med motiveringen att det hade varit ett fruktsamt ”äktenskap” men nu (då) var det dags att ta ut skilsmässa …

Under åren på DV blev jag en modeikon: jag var faktiskt den första mode-krönikören i Sverige och ”min” spalt hade årligen 98 procent i läsvärdesundersökningarna, det hette att spalten ”öppnade fönstret till modevärlden” såväl nationellt som internationellt. Med spalten fick jag också tillfälle att göra verklighet av den devis som min idol Diana Vreeland gav som chefredaktör på Vogue: ”Vi ska ge dem vad de aldrig visste att de ville ha.” Jag & spalten blev så oumbärlig för DV att jag inte fick söka jobb när svenska Elle startade 1988. Men det var till Elle jag kom efter ”skilsmässan” från Bonnier-förlaget.

På Elle blev jag redaktionssekreterare, vilket innebar att jag redigerade, skrev notiser & artiklar, men mest ansvarade för redigering av modetexter och inredning. Men det där att ”fixa kuddar till inredningsreportage” var inte riktigt min grej, så vi köpte in jobb från olika Elle Decoration, vilket i sin tur födde idén att starta en svensk inrednings-Elle. Det visade sig vara bra tajming: det var samma år som Bonnier-förlagets Sköna Hem omstrukturerades och man avskedade Börge Bengtsson som startat tidningen 1979. Jag och Elle:s dåvarande chefredaktör Eva Abrahamsson presenterade idén om en svensk Elle Decoration för de franska ägarna, och fick OK på att göra en pilot hösten 1992. Genom min försorg blev Börge Bengtsson vår konsult. Och det som blev Elle Interiör blev en omedelbar succé. Det var fantastiskt att vara med och skapa den tidningen, och det var roligt att se hur Elle Interiör växte sig stark på den svenska marknaden. Vad som var mindre roligt var att genomleva hur ”tidningsmakeri” förändrade sig under åren: den digitala utvecklingen välkomnar jag på många sätt, det har blivit både rationellt och effektivt att ”göra” tidningar, men samtidigt har det blivit tråkigare att skapa tidningar som triggar & intresserar läsarna eftersom annonsavdelningarna och ekonomerna – och inte alls publicisterna! – har styrt utvecklingen.

Den 31 januari 2011 slutade jag på Elle Interiör och inledde mitt fortsatta & nuvarande ”fria” liv som frilansskribent & författare.

Men: min profession som författare inleddes som nattarbete redan 1993, då jag på bara tre månader skrev boken Tidens Under, Behåns historia. (Alltså samtidigt som vi ”på riktigt” gjorde Elle Interiör. Det kan nu i efterskott berättas att min chef, sedermera chefredaktören Svante Öquist, inte tyckte det var så bra: han har aldrig tyckt om att jag säger att ”när jag skriver böcker är jag mig själv”. Det har jag aldrig haft problem med: jag är ju kvinna och kan alltså både tugga tuggummi och ta trapporna i två steg. Vad jag gör på dagarna och på nätterna är två olika saker. Så har det alltid varit. Det har aldrig någon av mina andra chefer haft problem med! Nattarbetet började egentligen redan på 70-talet, när jag var ute på nätterna och umgicks med min bäste vän Sighsten Herrgård på nattklubben Alexandra’s och tillsammans med min kompis Jacque hade eget fredagsvin när vi ”hittade på” 14-dagars-magasinet Fredag som utmanade veckotidningen Vecko-Revyn i slutet av 70-talet. Det där handlade om nätverkande långt innan det var trendigt; på den tiden fattade mina dåvarande chefer att det också handlade om varumärkesbyggande, som inte heller var uppfunnet då men som de förstod gagnade vad man höll på med.)

Lång parentes. Men nödvändig i min cv. Dryga 40 år av tidningsarbete har lärt mig kanske alltför mycket om hur man ”gör” tidningar, vilket idag gör mig besviken på hur tidningar skapas och ser ut: jag hör till dem som vill bli överraskad. Det blir jag inte särskilt ofta. Utifrån mina erfarenheter borde jag kunna bli en bra konsult; jag ser tiden an och inväntar frågan. I författar-branschen handlar det egentligen om samma sak. Men där har jag haft turen att ha varit med att göra böcker som gör skillnad – vilket ni kan läsa mer om under vinjetten ”mina böcker”.

Vad gör jag annars? Och idag? Både redaktörs-livet och författar-professionen har åstadkommit synergi-effekter. Jag föreläser en hel del. Ett favoritämne är hur mode & inredning interagerar, om det har jag pratat på bl.a. Formex-mässan. Om mode & modetidningar föreläser jag på Stockholms Universitet på Modevetenskapen inledande årskurs. I övrigt – är jag öppen för alla förslag.

Preferenser. Lär känna mig: När jag började blogga lärde jag mig att det var viktigt att berätta vad man står för. Det här gäller fortgående: Älskar svarta skärpt skräddade kavajer och blå jeans i klassiskt snitt. Samt svarta polotröjor av märket Smedley, they simply last for ever. Skor är en passion, de måste både vara snygga & bekväma. Designtänk: enkelt, rakt, funkis-relaterat, kritvitt porslin, svårt för ”krullig” keramik, knepigt med ”blommig” design som berättar historier & har otydlig funktion.

Älsklingsfärger: vitt, svart, gråtoner, glöm turkos, orange, grönt och modefärger!

Favoritdesigner: Yves Saint Laurent (70-tal), Chanel, Madeleine Vionnet, Elsa Schiaparelli, Ossie Clark, Martin Margiela (dåtid, så att säga), Azzedine Alaïa, Yohji Yamamoto, Gul & Blå (igen dåtid, 60–70-tal, when times were really good), Filippa K, Hope, Mallet Stevens, Marcel Breuer, Mies van der Rohe, Eileen Gray, Achille Castiglione, Piero Lissoni, Jasper Morrison.

Äter helst: italiensk mat, I simply love pasta! Dricker: vin & vatten.

Åker till: Paris, först & främst, det är ju där de bästa modeutställningarna finns & så har jag har en älskad syster där.

Läser: egentligen allt, utom deckare & poesi.

Tittar på: sparsmakat så, från Babel till Master Chef-tävlingar, föredrar klassiker på dvd från Bogart-klassiker och Woody Allen till Il Gattopardi, inemellan är jag världens romantiker som kan se tv-versionen av Brideshead Revisited eller When Harry Met Sally flera gånger om – särskilt när vädret är dåligt eller när det bara är vinter.

Idoler: Diana Vreeland, Alexeij Brodowitch, Helmut Newton, Lillian Bassman, Richard Avedon, Ernest Hemingway (tyvärr, förutsägbart, men det var första gången jag förstod ”narrative” writing), John Steinbeck, Dorothy Parker, Nora Ephron, Eric Linklater (Det Blåser på Månen är en favoritbok, som jag läser när jag är förkyld), Bodil Malmsten, LG Lundberg, Goya, Gerhard Richter … och många fler …