Det ni ser på ovanstående bild är likaväl praktiska som spirituella exempel på vad jag vill diskutera just nu: hållbarhet och vettigt återbruk. Det ni ser är re-designade bestick som begåvade silversmeden Maki Okamoto Alm just nu visar i en solo-utställning på Kaleido Konsthantverk (www.kaleido.se) i Uppsala fram till 2 februari. Gamla skedar och gafflar har fått nytt liv, på samma personliga sätt som när Martin Margiela gjorde sina första klädkollektioner; jag utnämner nu Maki till konsthantverkets Margiela! Att besticken är användbara gör dem bara ännu bättre.

Sedan ungefär fem år tillbaka är jag inte så lite fixerad vid uttrycket sustainism, det som är idén om vad som är hållbart och långsiktigt. Jag lutar mig på vad holländarna Michiel Schwartz och Joost Eiffers uttrycker i sin bok Sustainism is the New Modernism, som publicerades 2011. Den boken är till lika delar galen och underhållande, men den är oerhört väsentlig om man är intresserad av samtidshistoria – eftersom den handlar om att manifestera begreppet ”hållbarhet”, ungefär på samma vis som Marinetti gjorde ett manifest för futurism 1909 eller att Mies van der Rohe proklamerade att ”less is more” tidigt 1920-tal; då handlade det i och för sig om att i skrift & handling hylla en ny konstnärlig ideologi, som var högst kontroversiell men också nödvändig, vilket i början av 1920-talet blev genombrottet för modernismen.

Jag tror ni vet vad jag är ute efter: Generationsskiften som innebar skrota gamla värderingar, tänk på framtiden. Kanske därför att jag tillhör 68-års-rörelsen och den generation som hjälpt till att göra skillnad under senare delen av 1900-talet är jag väldigt, väldigt intresserad av sustainismen. Men: Hela diskussionen om ”hållbara värden” är för att säga det rakt ut jävligt svår att hantera, och att förhålla sig till. Men det är just där sustainism-manifestet får sin betydelse: Recycle and reuse rather than replace and throw away. Jag tycker det är ett väldigt bra mantra att ta till sig – främst när det gäller kläder, prylar och inredningsdetaljer. Ja, över huvud taget vad gäller vardagsföremål. Jag önskar bara att det var fler producenter och formgivare som kunde tänka i de banorna, särskilt nu i den överkonsumerande värld vi lever i. Vi behöver sannerligen inte fler konstiga prylar, vi behöver däremot vettiga och användbara prylar!

Därför ställer jag nu sustainism (hållbara värden) mot onödor. Jag reagerar alltid så här uppkäftigt när jag har besökt Formex-mässan.

Jag har absolut ingenting emot Formex-mässan som företeelse: jag förstår mycket väl att inköpare behöver se ett brett helhetsutbud av inredningsdetaljer, liksom jag förstår att många inköpare behöver trendvägledning för att så att säga få vissa riktlinjer att hålla sig efter – det där som handlar om ”här och nu”. Jag är även högst medveten om att smaken är olika. Men jag har svårt att förstå mig på det digra utbud av rena onödigheter som Formex ”bjuder” på. Två exempel: i mässans otroligt plottriga inspirationsutställning (sammanställd av Jan Rundgren) – där det med övertydlighet framgick att rosa och turkos är trendfärger – fanns en absurditet som fick mig att gå i taket, en värmeljushållare i form av ett babyhuvud. Äckligt och smaklöst! I det enorma utbudet av mönstrade kuddar, som förekom hos väldigt många utställare, var ”vinnaren” Carolina Gynnings kuddar med målade ansikten där färgen rinner likt tårar från ögonen – lika gräsligt som Hötorgskonst, ni vet de där glättade ”målningarna” av gråtande barn. Vem behöver sådant? Finns det några hållbara värden i det? Är det inte bara exempel på konsumtionshets?

På Formex försöker jag alltid hitta nålen i höstacken. För min del hittade jag den i Klässbols monter, som var inredd (av Lena Bergström) som tre stationer; badrum, sovrum, kök. I badrummet fanns otroligt snygga kimonos i linne, och underbara stora badlakan i linne/tencel som suger upp fukten fint och dessutom blir så mycket skönare tvättade och centrifugerade (design Lena Bergström). I sovrummet fanns ett av de vackraste överkast jag sett på länge, dubbelstickat med ovansida i rutvävt linne (design Ulrika Elovsson). Bravo! Som helhet så långt man kan komma från kitsch och så nära sustainism man vill vara.