Jag har varit på en del uppmuntrande små modeutflykter sedan sist. Bland annat i Paris: det är vad vinjettbilden ovan visar, fasaden till L’Hotel på nr 13 rue des Beaux Arts. Det var där Oscar Wilde (1854–1900) drog sin sista suck. Enligt en skröna ska han ha sagt ”antingen är det jag eller de gräsliga tapeterna som lämnar rummet”. Nope! Istället sa han: ”Jag lever i fruktan för att inte bli missförstådd.” Dear darling Oscar var otroligt modemedveten och slagfärdig. Jag har alltid gillat honom, jag skulle gärna ha velat ”hänga” med honom som man säger idag. (Nåja: han hängde med Lillie Langtry, Worth och Whistler, jag har hängt med Alexandra Charles, Christer Lindarw, Sighsten Herrgård och Mikael Zielinski, vilket inte är en dålig jämförelse.) Vad sägs om följande mode-axiomer: ”Enda sättet att övervinna en frestelse är att ge efter för den.” – ”Jag har så enkel smak, jag nöjer mig endast med det bästa.”

I Paris var det sommar. Likamed mycket sitta på uteservering med min älskade syster. Och så gick vi på modeutställning, för det gör man som bäst i just Paris. På Galliera tittade vi på Les Années 50, med mode från 1947–1957. Inte bara fantastiska couturekläder utan även vanlig konfektion och massor av roliga bilder. I katalogboken återfinns också bilden ovan, tagen 1954 av Henry Clark för amerikanska Vogue. En aftonklänning från Dior. Men det min syster och jag gillade mest var flera sinnrika plagg av Jacques Fath, kanske 50-talets mest provokative klädskapare; ska jag göra en jämförelse med idag blir det Gaultier. Man kan säga att Dior var för ”damerna”, och Fath var för tjejerna. Googla honom! (Jag, som är så himla förutseende, har ett litet kapitel om Fath i min Modeboken 1900–2000. Synd att boken inte längre finns, men man kan ju för all del låna på bibliotek.)

Och så kom den långa, gråa, mörka hösten. Livet går vidare, bland annat i ett par snygga snörskor i lack från Prada som jag fyndade på Auktionsverkets vintage-auktion. De är alldeles nya, ingen har gått längre än en provtur i butiken då de köptes. Passar mig som handsken, eftersom jag faktiskt inte gillar begagnat. Innan jag ger mig på vidare utflykter här ska jag tipsa om hur man gör nya, hårda skor bekväma: först bockar man dem ganska hårdhänt, sedan stoppar man upp dem med vått tidningspapper – eller går in dem iklädd våta sockor. Funkar! Ett glamoröst tips är att väta, snarare dränka, insidan med champagne och sedan gå in dem till de är torra … det blir en duktig promenad, men man kan väl låtsas att man är ute och shoppar längs Faubourg St Honoré …

Så har det varit gala för Damernas Världs Guldknappen, som i år gick till Roland Hjort på Whyred; det gladde mig särskilt mycket eftersom han är så BRA. Jag har väntat flera år på att han ska få ”knappen”, men DV:s jury tänker inte riktigt som jag (begåvning & skicklighet) utan tittar även på företagsekonomi. Det har varit lite skakigt med den saken för Roland, å andra sidan har hans begåvning aldrig befunnit sig på efterkälken. Förstår ni att han var glad som en lärka om våren? Han har också sin högst personliga stil, och alltid kröner han hjässan med stickad mössa; så även den kvällen, till smoking. Mest udda klädkodsbrottet stod i övrigt gästen och ”superstylisten” Jonas Hallberg för: han bar shorts, typ hot pants, till smokingjackan. Ni hittar det säkert på nätet, i någon av de många modebloggar som enligt min åsikt inte tillför så mycket. Jag menar bara: maränger & cream puffs kan man ju hitta på bagerier, inte vill man ha dem på kroppen. (Eller, kanske om man vill ha kinky sex?)

Än en gång intog Jean Paul Gaultier Sverige. Med en kollektion för Lindex. En kommersiell hit av det slag som H&M annars är bra på. Men de har ännu inte anlitat just Gaultier, förvånande nog. Det fina med Lindex-samarbetet är/var förstås att 10 procent av försäljningsintäkterna går til bröstcancerforskning. Och inte blev det mindre intressant av att Gaultier deklarerat att han ska sluta med pret-a-porter och istället ägna sig åt couture och speciella samarbeten. Egentligen en hänvisning: kanske borde fler designer skala ner och dra ner på kollektionstempot?

Här ovan ses de fjuttiga och blygsamt utplacerade affischerna till den modeutställning som nu pågår på Röhsska museet (fram till 11 januari 2015, sedan kommer den till Kulturhuset i Stockholm). Det är ingen utställning, snarare ut-försäljning där man kan shoppa T-shirts och annat förgängligt, som kondomer, men in emellan syns riktigt snygga kläder rubricerade som ”priceless objects”. Att utställningen är något speciellt man inte får missa har uppmärksammats av bl.a. nät-design-magasinet Disegno. Jag kan bara säga att den är skitrolig.

Det var en av anledningarna till att jag åkte till Göteborg, för att övervara prisutdelningen av Torsten & Wanja Söderbergs pris (på en miljon svenska kronor) till Ann-Sofie Back. Jag har skrivit om det tidigare, hur förtjust jag blev att prisjuryn (med Röhsska museets nuvarande chef Tom Hedqvist i spetsen) valt en modedesigner – och dessutom en sturig typ som står för ett slags ”motståndets estetik”. Det klingar reaktionärt. Det är det definitivt, eftersom det handlar om ”kläder med uttryck”. Överraskande bra alltså. Ann-Sofie Back är en av Europas nu mest motsägelsefulla och egensinniga klädskapare. Ska vi utropa ”men hallå, hon gillar ju inte ens modesystemet”? Absolut. Men hon har inrättat sig i det, allt eftersom. Precis som andra enfants terribles gjort: exempelvis Yves Saint Laurent, Alexander McQueen, Martin Margiela, Jean Paul Gaultier, Elsa Schiaparelli, Miuccia Prada, Jil Sander och faktiskt Jacques Fath som jag nämnde tidigare. Det är detta som är charmen med modevärlden, att den är fylld av olydiga barn som inte kan låta bli att sticka upp och utmana ordningen. En del av dem har förändrat världen. (Naturligtvis ingår Chanel, inte kan man glömma bort den lilla näsvisa skitungen.)

OK. Så hur var det då? Det ni ser ovan är inte världens bästa bild, men den visar hur storslagen inramningen till prisutdelningen var. Som började i aulan på Göteborgs universitet: här syns häftiga sångerskan Jenny Wilson under kupolen med ett enormt nationalromantiskt hjältemotiv (av Nils Asplund) vilket såg helt absurt ut i verkligheten, men jag kan tala om att det illa synkroniserade ljudet helt överensstämde i kraft. Mycket bombastiskt, som alla konserter vare sig det är Stones eller Springsteen på Ullevi eller Råsunda. Men, det är häftigt att uppleva det ”live”. Jenny Wilson är en backista, alltså Back-kund och supporter. Ann-Sofie Backs franska bulldog Beverly Bark opponerade sig mot alla applåder med uppkäftiga skall; det måste ha känts fint att ha med sig den kören. Beverly fick också vara med på gala-middagen efteråt, eftersom Tomas Söderberg (vars föräldrar inrättat priset) tycker att djur är också människor. Han är en trevlig och humoristisk person. Under middagen höll han ett mycket långt men underhållande tal, där min släkting Tonie Lewenhaupt fick god credit eftersom hon skänkt många fina märkesplagg (bl.a. Dior) till Röhsskas samlingar – vilket försvarar museets roll som modemuseum. Den poängen knöt alltså ihop ”modepåsen” för en både rolig och underhållande kväll. Jag hoppas förstås att Ann-Sofie Back donerar någon av sina priceless objects till samlingarna – det skulle se så uppkäftigt ut!