Vidare äventyr med stil & mode
Här ovan ser ni mig i full fart på Bokmässan, där jag pratar om min lilla röda Stilguiden med min kära förläggare Annika Bladh. Om Bokmässan kan man säga mycket: ibland sägs det att den är ”ett kulturellt smörgåsbord”, andra menar att det är ”en kulturell Kiviks marknad”. Mångfald, rörigt, stimmigt. Det är hart när omöjligt att ta sig fram i gångarna, mycket knuffas med kulturtanter & barnfamiljer som fyller kassar och barnvagnar med kap typ ”köp-fyra-till-priset-av-tre”. Ljudmattan är tröttsam: överallt ropar förlagen ut nyheter och intervjuar författare, tätast står folkmassor framför montrar där kändisar framträder – dragkraften hos Alex & Sigge eller Ernst Kirchsteiger och David Lagercrantz är som starkast. När Dan Wolgers stod hos Svenska Akademien kom bara två åhörare. Det säger en del om kvantitet & kvalitet, dvs det är inte alltid skönlitterär kvalitet som härskar. Man får vara skicklig och sparsmakad för att hitta nålarna i höstacken …
Kändisarna som sagt. Conchita kom med två jättelika livvakter till BladhbyBladhs lilla monter, och raskt blev det tjockt med folk som skulle instagramma. Tyvärr hann jag inte prata stiltips med supermejkade Conchita som var där/här för sin självbiografiska bok. Ja, det vet ni förstås: transpersoner är det ”nya svarta” som det så käckt sägs. Egentligen borde det nya svarta vara att värna om bokhandlare, bibliotek och små förlags verksamhet; det skriver jag därför att det handlar om att höja nivån på kulturintaget. Jag är inte den enda som menar ”att läsa är att lära och uppleva”; under veckan då Bokmässan pågick skrevs det mycket om vikten av läsande, dvs läsa böcker i tryckt form, att lära skrivspråk och att hellre köra talbok än hänga på ”fejjan” … Jag reste hem med fyra kritikerrosade böcker: Hausfrau av Jill Alexander Essbaum (hon var rolig & rakt på sak i Babel på tv); Domaren av Ian McEwan (just nu mest hyllade brittiska författaren); Ty riket är ditt av Therése Granwald (LS förlag, en uppstickare) samt Fjärilspojken av Peter Stjernström; den sistnämnda höll mig klarvaken på tåget hem, det är en rent skräckinjagande ”ond saga” som gör att håret reser sig i nacken …
Ska man bevista Bokmässan bör man unna sig skön sömn, så jag bokade in mig på lyxiga Hotell Dorsia. Sov så sött och hade en underbar frukost med den mest fantastiska frukostbuffé jag upplevt i en miljö som är absoluta motsatsen till minimalism. Snarare ho-bo eller barock. Rekommenderas varmt bl.a. tack vare jättetrevlig personal. Tomatsalladen var simply to die for. Passade fint ihop med äggstanningen. Jag har redan bokat in mig för nästa år.
A propos barock: det ligger tydligen i tiden. Men nu blir det en liten tankeflykt som handlar om mode. Här ovan exempel från Camilla Thulin-utställningen på Kulturhuset, med kläder för en visning för Björn Axéns hårstudio och en skickligt skräddad klänning med ikat-tryck i typ möbeltyg. Stilmässigt signifikativ i en befriande ”enkel” inramning. Bäst tyckte jag om de orientaliska plaggen och fina couture-klänningar ur Camillas egen samling. Som helhet är utställningen en rolig resa genom en brokig karriär. Hade varit kul med en katalog, för texterna inne i utställningen är mycket personliga och beskriver väl hur denna speciella kostymör, stylist och designer tänker och arbetar.
Oemotståndlig tycker jag om den här skapelsen av Bea Szenfeld. En travesti på päls gjord i handklippt papper. Det tar fem dagar att förfärdiga varje bebisliknande figur, som väger ungefär ett kilo. Tio bebisar ger en tung och tydlig helhet. Mini Miki heter verket, tillägnat min kära vän Mikael Zielinski som Bea också kände och älskade. Finns på plats i den på flera sätt kontroversiella utställningen Utopian Bodies på Liljevalchs, och pryder även den maffiga katalogens omslag.
Fortsättning följer: Scenografierna är ambitiösa och smått fantastiska, innehållet är undersökande, modeteoretiskt och som helhet ganska underhållande. Men: inemellan blir det spretigt, flummigt och otydligt. Känns ofta som att det behövs en guidad tur; mer exakt hur tankegångarna rör sig förklaras i den tjocka/tunga katalogen, men det har man ingen hjälp av om man går rakt igenom utställningen och inte självklart begriper de ifrågasättande idéerna eftersom det inne i utställningen inte riktigt solklart ges vägledning. Jag ger absolut plus i kanten för att detta är den mest ambitiösa ”modeutställningen” som gjorts i Sverige hittills. Att den kostat multum att göra imponerar egentligen inte, eftersom jag är en kritisk typ som ”upplevt” ett stort antal utställningar (mer eller mindre kostsamma) i ämnet utomlands. Men detta med att det är den dyraste utställning som (hittills) gjorts nämns i recensioner. Märkligt. I allmänhet vill jag (och säkerligen också den potentiella publiken) veta om det är en BRA utställning, inte hur svår den var att genomföra eller hur dyr den var. Jag menar att det är både roligt & intressant att den här sortens utställning ÄNTLIGEN görs i lagomlandet Sverige där jävlar-anamma och slå-sig-för-bröstet saknas när det gäller det ofta föraktade och efemära ämnet mode. Jag skiter fullkomligt i kostnaden. Och jag har sett (fan) så mycket bättre. OK: nu blev ni nyfikna, men var-så-goda att skapa en egen uppfattning fram till 7 februari nästa år.
Helt utanför analyserna: När Auktionsverket körde sin vintage fashion-vernissage fanns jag och förläggare Annika Bladh på plats för att sälja Stilguiden. Och som vi sålde! Jag blev rent trött i signeringshanden. Bra övning inför nästa omgång, när jag ”uppträder” på Hedengrens bokhandel tisdag 13 oktober kl 17.30. Kom och köp!