Text eller snarare betraktelse

Text eller snarare betraktelse till Gabor Palotais utställning Unreadable Patterns.
7/11.2013–28/2.2014 på Hotel Skeppsholmen.
www.gaborpalotai.com

I mycket fria svenska översättningar på titeln till den utställning som den grafiske formgivaren och konstnären Gabor Palotai har på Hotel Skeppsholmen handlar det om ”oläsbara och otydbara mönster” eller ”oförutsägbara beteenden”; de på flera sätt intrikata bildverk som presenteras är ett slags chimärer – ungefär som hägringar eller drömsekvenser. Det ni ser är inte precis vad ni tror. Eller är det så?

Utställningens titel uppmanar i sin dubbeltydighet till fria associationer. Men då jag ser bilderna för första gången kan jag ändå inte låta bli att tolka dem ganska så specifikt: en trasmatteväv eller en matta i röllakan; ett screentryck för en modernistisk tapet; plåten till ett kopparstick från renässansen; plöjda åkrar eller välkrattade kyrkogårdsgångar i fågelperspektiv; glittrande tända fönster i en nattlig stadsbild; musikaliska ljudvågor eller störningar på tv-skärmen – det är mycket jag ”ser” om jag låter fantasin spela fritt. Det är detta som intresserar mig med Gabors bilder: jag får mitt eget tolkningsföreträde. Jag har till och med svårt att skilja på om det är litografiska tryck, manipulerade fotografier eller målningar. Och det förundrar mig vilket underfundigt verktyg datorn är för att skapa måleriska uttryck och grafiska effekter – helt i enlighet med vad som är nonfigurativ konst. Det går bevisligen att ”måla” med grafiska symboler.

Sedan flera år tillbaka har Gabor Palotai experimenterat med typografi. Naturligtvis: han är en skicklig grafisk formgivare. Men det här är något annat: här skapar han bilder av bokstäver, förvanskar grafiska element, löser upp satsytor, tills i grunden grafiska intryck förändras och får ett konstnärligt och faktiskt måleriskt uttryck. Vad är det exempelvis som händer när man blir så trött i ögonen att textrader till synes suddas ut och blir till ett linjärt flimmer? Fullkomligt omöjligt att läsa? Men fullkomligt möjligt att ändra uttryck?

Det är utifrån den typen av frågeställningar som Gabor låter sina virtuella experiment utvecklas i exakta men samtidigt oförväntade mönster. Processen som sådan är minst lika komplicerad som att spela schack – det handlar om att ha kontroll över sin spelplan och sitt media, att hitta de rätta stråken ”som fyller mellanrummen i hjärnan”, som Gabor uttrycker det. Han sätter ju själva grundlinjen, kvadraten, romben och punkterna ur spel för att rikta in dem mot ett annat associativt bildspråk som bara han känner till.

… Det är lätt att förvillas av och förlora sig i dessa pixelsvärmar, medger han. Men till sist är det han som håller i penseln och taktpinnen. Schack matt! Just så exakt och precist, vilket stämmer väl överens med Gabors yrkesidentitet och personlighet – där precision, finstilt estetik och en lågmäld humor förenas. Dessutom är han allvarlig, nyfiken, undersökande och påläst; när vi träffades för att titta på bilderna till utställningen talade vi lika mycket om typografiska teckens symboliska ursprung som om fotografiets irrfärder, modern nonfigurativ konst, folklore, naturen, Rembrandts färger och ljusspel, den positiva/negativa kraften i svart & vitt och svårigheten att lägga blå nyanser som bakgrund eller om det eller det mönstret skulle kunna översättas till en väv i en matta. Allt det och mycket annat finns närvarande i Gabors konstverk.

Resultatet är minst sagt överraskande. Samtidigt vilar det något lekfullt över dessa både irreguljära och strikt systematiska mönsterbilder; som åskådare tycker jag mig känna igen andra symboliska ”bildsekvenser” med tillhörighet i en annan tidsålder – jag tänker på aboriginernas prickmålningar, som av många ses som föregångare till digital pixelteknik, och jag tänker förstås på både runskrift och det bildteckenspråk Syd- och Nordamerikas indianer utvecklade …

Det är ungefär vad bilderna i den här utställningen handlar om: där typografi blir ”oläsbara” bilder eller imaginära hieroglyfer därför att det som är bokstäver och symboler upplöses och försvinner för att återigen sammanfogas, förstoras eller förminskas för att bilda nya mönster i ett tillika närsynt och vidsynt linjespel. Det märkliga och intressanta med de här bilderna är att det finns inga som helst incitament till att mönsterspråket ska vara föreställande eller läsbart, eller för all del begripligt: det är helt och hållet upp till betraktaren att associera i oändlighet vartefter bilderna tycks förvandla och förändra sig om och om igen. Ge dem för all del tid! Här finns mycket att upptäcka och överraskas av.