Om Josephine Baker, jazzålderns it-girl.

Den här texten är den oredigerade versionen av en text jag skrivit för utställningen Noir & Blanc på Dansmuseet (11/11.2016–5/3.2017). Utställningen handlar om jazzåldern och är sammanställd av Erik Näslund, initiativtagare till Dansmuseet och dess första chef; en fin final för Erik som lämnar museet vid årsskiftet. Både Erik & jag gillar 20-talet och skvallrar gärna om Paris, varför jag är särskild glad att han bad mig medverka i den lilla katalogen. Eftersom jag inte alltid uttrycker mig politiskt korrekt (enligt dagens formulär) är vissa delar av texten redigerade i katalogen.

 

Bara säg noir & blanc – och modemänniskor tänker direkt på Josephine Baker och Paris. På flera sätt var just hon jazzålderns it-girl; man kallade henne Jazz-Kleopatra, den svarta pärlan och Creole Goddess. Hon förkroppsligade det som i efterhand kallats ”den svarta vågen”, och blev den allra första svarta superstjärnan.

 

Fenomenet Josephine Baker kom i rätt tid, samtidigt som världsutställningen i Paris 1925 då ”den moderna tiden danades”. Hon satte ett oförglömligt avtryck i historien när hon gjorde sin sensationella entré och halvnaken utförde en danse sauvage. Hon virvlade in på scenen, himlade och rullade med ögonen, blandade charleston, shimmy och cake-walk i en energisk och rätt absurd koreografi; och fyrade av det där leendet som självaste Hemingway sagt var ”the end of all smiles”. Hela hon var ett underbart flirtigt elixir av exotism, sensualism, opportunism, naiv charm och livsglädje.

 

Hon slog knock-out på Paris och blev stjärna över en natt.

 

Josephine var en utmaning för den goda smaken: men det älskliga naturbarnet Josephine var också den oslipade diamant som passade både tidseran och modet. Enligt historikern Jean Prasteau ”anlände hon exakt i det ögonblick vi behövde henne”.

 

Rolf de Maré, ägare till Théatre des Champs-Elysée, behövde Josephine och den grupp afro-amerikanska musiker och dansare från Harlem i New York som slog igenom i La Revue Nègre den 2 oktober 1925. Det var Fernand Léger som trendkänsligt föreslagit ”anlita negrer, de är dynamiska”; det låg i tiden. Då bestämde de Maré att Josephines smidiga kropp och nakna bröst var mest dynamiskt, och anlitade Paul Colin att göra affischen till revyn. Modell, eller ska vi säga modellera, var Josephine. Paul Colin ”klädde av henne”, fick henne att känna sig vacker au naturel och att acceptera scendräkten i form av ett ”höftskynke” med fjädrar.

 

The rest is history, som det brukar heta. Den berömda banankjolen kom till senare, tack vare Jean Cocteau, och lanserades när Josephine gjorde sin första show på Folies Bergère 1926. Hennes egen favorit var scendräkten med pärlor, strass och strutsfjädrar som hon bar för inslaget Vénus Noire på Casino de Paris 1930. Den hör även ihop med hennes signatursång J’ai deux amours.

 

Jag har en favoritbild av Josephine från den här perioden, tagen 1929 för Vogue av fotografen Hoyningen-Huené: hon står naken som en statyett, och håller ett stycke vitt tyg framför sig. Där är sinnebilden av The Ebony Venus, som gjorde svart till modefärg och solbrun hud populär. En sinnlig, förförisk modets musa.

 

När Josephine kom till Paris var hon en streetsmart 19-åring, med ett hungrigt intellekt och en som det sades ”intelligent kropp”, som tacksamt lät sig formateras och utvecklas. Hon gick förtjust till sängs med goda lärare. Paul Collin tog henne till modeskaparen Paul Poiret, som uppgraderade hennes klädstil. Et voila; efter en första rosa robe Joséphine blev hon modemedveten och lade till accenten i namnet.

 

Josephines nästa Svengali var Pepito Abatino, han marknadsförde henne som varumärke. Stor succé gjorde hårvaxet Bakerfix. Idén att slicka det korta håret utmed skallen och forma lockar i pannan var faktiskt Poirets. Hon gned själv huden med citronsaft för att bleka den, men Pepito lanserade solkrämen Bakerskin som gav huden en café-au-lait-färgad nyans. Josephine initierade idén att bära armband runt fotankeln, och hennes älskade sidekick leoparden Chiquita bar koppel med matchande diamantlänk. Hennes första bil, en Voisin, hade klädsel i ormskinn och var lackad i samma kulör som hennes hudton. Slinkiga, underklänningslika klänningar i svart eller vit crêpe och satin refererade till hennes klädstil; kläderna fick hon gratis från bland andra Vionnet och Patou. Självklart, det var bra reklam! (Långt senare skulle Dior göra scenkostymer; hon klädde sig också privat i kläder från Dior, Balenciaga och Balmain och var ständigt på listan över världens bäst-klädda på 1950-talet.)

 

Filmstjärna var hon också: även där ”a first”, färgad och iklädd designerkläder. Men censuren förbjöd den svarta flickan att ”få” sin vite charmör på slutet. (I verkligheten hade bland annat Jean Gabin och Josephine ihop det, fast han var ju trist nog gift … )

 

Josephines status som ikon begränsades inte bara till kläder, pälsar (först i vit hermelin, från Patou) och hårgelé: på Tour d’Argent fanns rätten poulet à la Baker (fast hon älskade soul-food och spagetti) och arkitekten Adolf Loos ritade ett svart-vitt Maison Joséphine Baker som tyvärr aldrig förverkligades. Det fanns också en nattklubb, Chez Joséphine, när hon var som mest the toast of Paris och gav lektioner i charleston.

 

Hundra år efter sin födelse, 2006, fick hon också en plats uppkallad efter sig i Paris’ 14:e arrondissement.

 

Från att ha varit jazzålderns favorit och personifierat den tidens zeitgeist, ”elektriskt laddad och erotiskt het” men även ”dekadent och extravagant”, blev La Baker (på franska uttalat ”Bàkaire”) en sofistikerad diva och stilbildare inom showbusiness som fortfarande kastar långa skuggor och sätter starka avtryck: exempelvis Beyoncé har refererat till Josephine Baker som förebild.

 

I det som modemässigt är noir & blanc, svart kontra vitt, är Josephine Baker ständigt aktuell – rentav oundviklig.