Intro till pjäsen Full Galopp

Introduktionstext till pjäsen Full Galopp, som spelas på Fria Teaterns lilla scen, varje höst sedan 2003; när pjäsen (med Håkan Jonsson i huvudrollen) spelas brukar jag göra en muntlig introduktion.

www.friateatern.se  Googla gärna även Diana Vreeland.

 

Och vem var då Diana Vreeland?

 

Svaret på frågan är en väldigt liten ingång i Lotta Lewenhaupts Modeboken 1900–2000, på sidan 123. Genialt ehuru att det hamnade just på sidorna 1-2-3, förstår kanske bara de som vet vem Diana Vreeland/DV var. Eftersom hon var 1-–2-–3 i modevärldens historia: för det första var hon den första riktiga moderedaktören som dikterade moden – för det andra var det hon som angav tonen för Vogue (där hon var modechef/chefredaktör 1962–71) genom att vråla devisen ”GIVE THEM WHAT THEY NEVER KNEW THEY WANTED!” (vilket varje moderedaktör hädanefter borde tro på)); för det tredje hittade hon på moderetrospektiver för Metropolitan Museum of Art och satte därmed trenden för klädutställningar på alla världens museer med (eller utan) dräktsamlingar. En sådan dam är svår att göra till en parentes …

 

Diana Vreeland föddes 1903 i Paris – av alla ställen – som Diana Dalziel, vilket enligt henne helst bör uttalas DEEANA DALSIL, hur europeiskt som helst.
Hon var inte ett vackert barn eller ens en snygg tonåring – men hon hade snygga, slanka ben! och rätt plattbröstade ”upphängningsfigur” för att bära upp det sena 20-talets couturekläder, och hon hade för all del rätt borgeliga bakgrund för att bli erbjuden de där coutureplaggen gratis: det var hennes lycka och begåvningsreserv, och det var därför hon anställdes som moderedaktör på Harper’s Bazaar 1939.

 

I början hade hon en tokig spalt som hette ”Why don’t you” och gav fullkomligt sanslösa råd – som ”varför sköljer du inte ditt blonda barns hår i avslagen champagne …” – men sedan förstod chefredaktören Carmel Snow att Diana hade lite större modepotential än så, och så fick hon göra (styla!) modereportage. Hon var en bra modestylist/redaktör därför att hon aldrig gjorde det förväntade; istället visade hon läsarna hur man kunde sätta ihop sin garderob med personlig stil. När Carmel Snow – som för övrigt var damen som myntade begreppet new look, därför att hon tyckte att Dior vid sin debut 1947 verkligen visade ”such a new look” – lämnade sin post 1961 därför att hon dog på densamma trodde mrs Vreeland att nu borde väl hon bli chefredaktör på Harper’s Bazaar. Ingalunda!

 

Men Condé Nast, förläggaren som drev Vogue, hade ögonen på Diana och erbjöd henne jobb på Vogue som konsulterande moderedaktör. Och testade henne i ett år, och erbjöd henne sedan jobbet som chefredaktör. Bland annat därför att hon sa ”vi ska ge dem vad de inte visste att de ville ha”. Det fick Vogue’s läsare med besked fram till 1971 när Diana Vreeland burdust fick sparken. Hon förstod aldrig riktigt varför: sanningen var att annonsörerna svek Vogue i en för modevärlden synnerligen instabil period – det var fullkomligt orealistiskt att göra ”spejsade” modereportage i Indien (exempelvis) och hylla fransk couture när en hel värld demonstrerade mot Vietnamkriget iklädd jeans.

 

Diana Vreeland fick nästan 70 år gammal ett ganska bra avgångsvederlag från Vogue: fyra månaders lön och titeln ”konsult” i redaktionsrutan. Hon reste Europa runt och kände sig ändå ganska hemlös: i drygt 30 år hade hon dedikerat hela sitt liv på modets altare, halvt försummat sin familj med två söner och den ständigt välklädde maken Reed Vreeland – enda gången hon inte kom till jobbet var när Reed dog i cancer. Det är där – i det ögonblick hon ”flat broke” kommer hem från sin minnesresa i Europa och favoritstaden Paris – som pjäsen I full galopp tar vid. Hon sitter i sin rödlackerade salong på Park Avenue i New York och minns det modeliv hon haft; ett liv som 1984 dokumenterades i boken DV, en bok som är som en pratsam och mycket lång kväll ihop med henne – hålen i minnenas väv fylls ut med några glas whisky och två paket Camel utan filter och/samt hennes berömda ”oneliners” som en gång gjorde redaktörerna på Vogue pissförvirrade: Pink is the navyblue of India – om man ska hitta den perfekta rödtonen bör man kopiera färgen på baskern i vilket renässansporträtt som helst – jag bryr mig inte om hur kläderna ser ut bara det finns en vit hingst i bildens bakgrund … Men Diana Vreeland är långt ifrån passé som modekonnässör: just den här kvällen får hon flera samtal från Ted Rosseau, intiativtagare till den nystartade dräktavdelningen på Museum of Metropolitan Art, som på rekommendation av självaste Jackie Kennedy tänker anställa Vreeland som konsult.

 

Hon tog jobbet. Och gjorde sedan den första restrospektiva utställningen med Balenciagas kläder. Hon startade därmed en trend för världens dräktsamlande museer att göra samtida utställningar.

 

Diana Vreeland i sitt livs kraft var osannolik och underbar. Fotografen Richard Avedon sa en gång att det var hon som var sinnebilden för den kreativa, visionära moderedaktören. Det var hon. Vilket på ett både fjolligt och löjligt sätt dokumenterades i filmen Funny Face 1957: det är Diana Vreeland som är förebilden till moderedaktrisen som upptäcker bokhandelsbiträdet Audrey Hepburn (och gör henne till supermodell) och expressivt lanserar ”think pink”. Man ska vara bra intresserad av mode för att förstå vilken kraftfull förebild hon i verkligheten kunde vara – jag vet, hon var min idol och hon var min förebild. Den här märkliga pjäsen I full galopp – vars titel är en traversti på att Diana Vreeland en gång själv påstod att allt hon gjorde, det gjorde hon som en galopphäst med ett vinnande mål – är en förberedande lektion i mode.