Anki Gneib

Text om formgivaren Anki Gneib, 2013.
Kommer på engelska under ”about” på www.ankigneib.se

Alla goda ting är tre, tänker jag. Det stämmer väl in på Anki Gneib: som har stor integritet, är absolut individualist med ett starkt personligt uttryck och som dessutom besitter stora mängder sunt förnuft. Jag är ganska säker – ja, jag är faktiskt absolut säker! – på att de här egenskaperna ger en sammanfattning av vad formgivaren Anki Gneib står för: det är så tydligt i allt hon redan har formgivit, från den där lite tossiga lampskärmen gjord av metallspån (som såg ut som Jimi Hendrixs hårburr, den hette också Jimi) och mattan som hade ett mönster av Ankis eget fingeravtryck (L.A.P.D., 2001 för Adesso) fram till speglarna fixerade inom dubbla cirklar eller ovaler som hon nu gör.

Men hur kom ”sunt förnuft” in i det där, undrar ni nu? Det gör det, eftersom sunt förnuft handlar om att designprodukter ska vara användbara och utan krångliga bruksanvisningar. Ankis designobjekt är rakt-på-sak: de är brukbara. Det är utseendet som skiljer ut sig från mängden. Men där handlar det då om uttrycket, det personliga och individualistiska. Som med allt annat som handlar om konstnärliga uttryck gäller det att förstå eller känna in det estetiska värdet: jag menar att tycker ni om det Anki Gneib formger och vill ha det hemma så fungerar det efter exakt samma preferenser som att ni exempelvis vill ha ett konstverk av säg Lukas Göthman eller Håkan Rehnberg på väggen. Det är bara en fråga om tyck och smak.

Om tyck och smak bryr sig Anki Gneib egentligen inte. Om det nu inte gäller inredningar av kontor eller privata kök, exempelvis: inredningar är också det hon arbetar med sedan länge, och där är hon lyhörd och inlyssnande eftersom hon också lever i den uppfattningen att det är viktigt att samarbeta. Igen: handlar det om sunt förnuft.

I formgivningen av möbler och objekt gäller det oftast att ha sin självständiga frihet – att göra det man själv vill och tror på. Då finns ingen annan arbetsgivare än man själv. Varför många av Ankis formgivningsprojekt (de är många gånger både udda och kontroversiella, men lika ofta är de ”kommersiellt gångbara”) startat utifrån egna idéer, och fortsatt med många gånger segdragna försök att närma sig rätt slags producenter – i slutänden har flera gånger om hennes originella idéer, envishet och tekniska kunnande, resulterat i tillverkning om än i limiterade serier. Som formgivare är hon som det sägs ”one of a kind” och inte som alla andra.

Första gången jag träffade Anki Gneib ”på riktigt” var i en bar. Det var ett både roligt och kontroversiellt möte. Långt efter det att vi blev både bekanta och vänner intresserar det mig mycket att hon träffade sin blivande man i en bar: det är således inte så dumt, det har uppenbarligen sina framtida fördelar. Nästa gång jag träffade Anki ”på allvar”, mera seriöst, var när jag intervjuade henne för en text till boken 17 svenska designer chez Pascale. (Langenskiöld, 2007.) Då skrev jag inledningsvis också upp tre ledord: personlig, självständig, hög integritet. Jag tyckte då att kapitlet skulle ha rubriken ”En egensinnighetens apostel”. Så blev det inte, men texten ifråga förtydligade att det handlade om en designer med ett absolut ”eget tänk”. Så är det fortfarande: Anki kommer aldrig att överge sina egna idéer, det skulle vara att förråda sig själv.

Och nu måste jag göra ett väsentligt tillägg: Anki Gneib har också en lågmäld och underfundig humor. Så, egentligen är kanske alla goda ting fyra …